Hej! Idag efter skolan hade de ordnat en liten fest för att tacka oss utbytesstudenter för det här året. Vi fick hålla tal och skriva i varandras yearbooks osv. Några grät och vi fick många uppåtpuffar från lärare/rektorer/föräldrar. Efter det bjöds det på cupcakes och så fick vi några presenter av våran mrs. Barnes. Hon är alltså vår syo som har hjälpt oss byta klasser och som har checkat läget med oss lite då och då bara för att se hur allt går. Det var jättekul att träffa alla igen och höra hur alla har haft det. Torsdag och fredag kvar sen finals måndag och tisdag sen finito. Måste kila. Ha det bra!
Nu tänkte jag skriva om något som förhoppningsvis någon utbytesstudent kan känna igen sig i. Det som kretsar i alla våras huvuden är veckor/dagar/timmar tills det är dags att sätta sig på planet hem igen. Å ena sidan har månaderna sprungit förbi och det känns som att vi nyss kom hit. Å andra sidan är jag en helt annan person nu mot vad jag var i början av augusti förra året. Jag är så otroligt tacksam för allt jag har fått uppleva under det här året och skulle inte byta det mot något. Jag har vuxit något enormt som människa och jag har fått en helt ny uppskattning till allt. Men nu till det jag egentligen skulle skriva om, att jag är livrädd för att komma tillbaka till Sverige. Jag är livrädd för att allt ska ha förändrats och jag är livrädd för att inget ska ha förändrats. För mig sattes Västerås på paus när jag åkte därifrån. Jag vet att alla gator kommer vara detsamma, att mitt rum väntar på mig och att gränden fortfarande finns kvar men vad händer med alla människor? Kompisar som tar studenten och flyttar till exempel. Det känns som att jag ska åka på semester till mitt eget vardagsliv och jag har nog aldrig haft mer blandade känslor inför en semester. Exalterad så jag spricker vet jag att jag är. Problemet är att jag inte riktigt kan greppa att det här snart är slut. Jag borde väl börja bli ledsen, eller? Jag får bara mer ångest av att andra utbytesstudenter gråter och säger att de skulle vilja stanna föralltid medan jag känner att det är helt ok att åka hem. Betyder det att mitt år var mindre lyckat än deras? Jag väljer att inte tro på det, jag vill inte tro det. Jag har haft ett fantastiskt år men jag vill tro att jag har ett fantastiskt liv hemma också som kommer bli minst lika bra som detta. Kanske kraschlandar jag när det är några dagar kvar eller när jag har varit hemma i en månad. Just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag inte är ledsen idag. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag skulle vilja åka hem imorgon utan jag känner att den tiden jag har kvar är ganska lagom. Men sen, om fyra veckor, då vill jag hem utan att behöva må dåligt över att jag inte är ett vrak som gråtandes önskar att jag fick stanna lite till.
I helgen bilade vi upp till New Jersey, 10 timmar<3 Där träffade vi släkt och gick på en thread ceremony. Det är typ en indisk motsvarighet till konfirmation. Vi klädde upp oss i finkläder såg jag kände nästan att jag passade in:
Under lunchen kom de runt och gav en blessings där av den röda pricken och blomman.
Vi bodde i Jersey City hos några släktingar som hade sötaste 4-månaders bebisen som jag fick gosa med. Tyvärr spydde han också på mig men det var det värt. Vi stannade även i Maryland hos moms bror och käkade middag och sånt. Mest tid spenderade vi dock i bilen, 20 timmar på 2 och en halv dag.7
Jag och Moni.
Barnet i mitten med vita kläder va han som hade the ceremony.
Idag är det memorial day så vi är lediga från skolan, yeeeeey. Imorgon börjar alltså min sista vecka på Millbrook. Finally sommarlov. Men först finals. Nu ska jag ta tag i dagen.
Jag har inte gjort en vanlig vardagsuppdatering på ett tag så det tänkte jag komma med nu. Idag har jag varit i skolan där vi bland annat röstade på nästa års student body president osv. Det är en väldigt seriös tillställning det där och alla som "tävlar" hade spelat in ett litet klipp där de sa varför de skulle vinna. Det tog oss en timme att lyssna på alla så vi var väl inte jättefokuserade på de sista. Annars så består skolan mest av Reviews inför finals. Nu på kvällen har jag, Monika och Sheila(hon kom hem från college igår) varit ute och käkat och gått på bio. Det är en sak jag kommer sakna med USA, att kunna gå på bio för $2 en tisdagskväll.
I helgen ska jag bocka av ännu en stat, nämligen New Jersey. Det blir en 11 timmars biltur, jippiieee.....men det ska bli kul när vi väl är framme för att vi ska på en indisk traditionsgrej som jag inte riktigt vet var det är såatteee. Iaf, det är memorial day weekend så vi är lediga på måndag också, sweet. Sen går jag in på min sista vecka på high school. Just nu känner jag mest att det ska bli skönt men om jag ska tro Lovisa så kommer jag väl bli sentimental senare. Nej hörni, nu måste jag sova. Herregud alltså min svenska går stadigt utför...tänkte precis stava hörni "hurrni".
Vi hörs snart!
Jag blev en riktigt happy camper när detta skedde. Dock var inte Raleigh lika glada eftersom personen som svensken skadade med sin bentackling var Carolina Hurricanes bästa spelare, Eric Staal. Hoppsanhejsan.
Igår var det en fantastisk dag. Tänkte visa med lite bilder.
Den började ju såklart med skola så ja det kanske inte var så fantastisk men här ser ni iaf början på mitt final Project i sculpture. Jag gör om en bok till nåt som jag ännu inte vet vad.
Sen efter jag hade kämpat mig hem från skolan i 32 grader Celsius la jag mig ute för att jobba på brännan lite.
Efter nån timme åkte jag hem till Anna för att vi skulle nämligen ut och käka+bowla med svennarna i Raleigh. Och ja, här är en bild på oss.
Agnes.
Annie, Anna, Agnes och jag. (Vi bygger bara på fördomarna om att alla svenska tjejer är blonda och blåögda litegrann....)
Haha....pose....men här är jag och Tony.
Tony är cool.
Sen hängde vi ute. Gash vad jag kommer sakna dom här varma kvällarna. Att det är nästan 30 grader sent på kvällen också, att aldrig behöva "ta med en extra tröja ifall det blir kallt". Vi hade iaf sjukt roligt och vi pratade igenom typ allt som pågår just nu. 5/5 toasters på denna kväll!
Nu måste jag SKYNDA mig för jag ska iväg på end of stay-orientation med AFS.
Jahapp. Då blev man sjuk också. Inget farligt, bara feber och ont i halsen osv men ändå....det är ju förfan 30 grader och sol ute:((((( Vill inte ligga här inne och ruttna. Det ger mig iaf tid att börja på mitt "hemliga" projekt hehe. Hittills på två dagar har jag tittat igenom 2 säsonger av grey's, mmm feeling accomplished. Jag ska försöka gå till skolan imorgon så får vi hoppas på det bästa. Förresten så kommer jag hem om 40 dagar. HEM alltså HEM som i Karlsdal, Västerås, Sverige. Jag kommer få träffa hela min familj, farmor och farfar, mormor, mina kompisar, jag kommer få spela handboll och cykla till ställen, jag kommer få äta arla yoghurt och macka med Bregott till frukost och jag kommer få sova i min säng. Livet är allt ganska galet ibland.
Nu ska jag börja med mitt projekt, jag kan inte säga vad det är men ni kommer få se senare, hehehe cliffhanger.
Hejdå peeps.
Hatar inlägg utan bilder så här får ni en från Minnesota, lätt två av de bästa veckorna förra sommaren. Och så kändes det lite passande med Schveriges flagga.
I torsdags åkte jag med min AFS-grupp till DC. Vi bodde hos värdfamiljer typ 10 min från stan.
Här ser ni Jessi och Elsa vid tunnelbanan.
Utanför vita huset!
Jag hade turen att få träffa mina finaste föräldrar också. Längtar såå efter att bo med er igen!!
Vi turistade runt lite.
Vi såg the WW2 memorial. Vi va ju tvungna att posa bredvid NC.
The monument är under reparation pga en jordbävning.
Sen gick vi till där de trycker nästan alla pengar till hela USA och till the holocaust museum. Båda var väldigt intressanta. Här hade mamma och pappa fått kepsar och tyckte att de såg väldigt amerikanska ut haha.
Vi vandrade upp och ner the mall. På lördagen åkte vi till museum of american history och till Georgetown. Museet var kanske inte det roligaste....men delen med the first lady dresses var kul! Georgetown rekommenderar jag verkligen om ni har vägarna förbi DC. Många fina resturanger och affärer. Jag har tyvärr inga bilder därifrån pga att det regnade...
Sista dagen åkte vi till the national cemetery. Det är alltså där viktiga soldater och presidenter osv blir begravda. Här är JFKs grav.
Slutligen tittade vi på ett vaktbyte som var typ som vid Stockholms slott fast amerikansk. Det var väldigt robotlikt och perfekt, inga misstag där inte. De vaktar vid en grav som är till för odefinierade soldater.
Jag hann också med att träffa mammas värdsyster Karen och hennes familj på fredagkvällen. Jag åkte dit på en BBQ men har inga bilder därifrån heller...det var jättekul iaf!
Nu inleder jag min third from last skolvecka så det betyder alltså att vi ses snart Sverige. Jag saknar er!
(Det här skulle ha kommit upp I onsdags med det funkade visst inte)
Hejhej! Igår var det Monikas födelsedag så det skulle ju självklart firas. Vi åt god middag, lite tårta och hade presentöppning. Ja, det vanliga alltså.
Idag är det onsdag och imorgon åker jag till DC! Tänk vad snabbt veckorna går. Jag stannar till söndag och jag ska försöka hinna med de klassiska dc sakerna, lite häng med mina utbyteskompisar och träffa mamma och pappa igen. Mycket roligt ska det bli. En annan sjuuuukt rolig spontan grej som jag gjorde igår var att boka en resa till Florida i juni. Jag ska följa med Lovisa och hennes värdfamilj dit i en vecka, naaajs. Jag är taggad till tusen! Ha en bra vecka och njut av er ledighet!
Jag har inte bloggat på några dagar pga att mina föräldrar kom hit till Raleigh. I fredags kom de och hämtade mig från skolan och då var det ju såklart gråtkalas och många kramar. Jag visade runt och sen så åkte vi hem. Helgen har bestått av att visa runt här och visa mitt vanliga amerikanska liv. På lördagen hade vi även en middag där vi hade bjudit in massa folk som jag känner. Det har varit en jättemysig, rolig och betydelsefull helg och jag är så himla glad att de kom hit.
Jag tog typ inga bilder men det gjorde andra så ni kanske får se lite senare. Här är iaf jag tillsammans med finaste mamma efter nio månader.
På torsdag åker jag till DC med AFS och då har vi sån tur att då är mamma och pappa där också så jag får träffa dem igen! Och sen är det ju bara några veckor kvar innan jag kommer hem så nu är det helt lugnt med saknad, men längtan finns kvar. Jag känner mig faktiskt ganska redo att åka hem men först ska jag ju såklart ta vara på min sista tid här.
Hoppas y'alls Valborg var skoj! Måste erkänna att jag saknade den högtiden litegrann, men inget att deppa över, jag kommer ju få fira Valborg resten av mitt liv. Tänkte mest säga hej och berätta att jag nu ska iväg och kolla på Ingrids fotbollsmatch. Ha en bra första maj!! Btw maj(??!!?), när blev det min sista fulla månad här???
Hedvig heter jag, är 16 år och i augusti 2012 åker jag till Raleigh i North Carolina USA som utbytesstudent. I'm sooo excited! I min blogg kommer jag skriva om mitt liv på andra sidan atlanten och om mitt år som elev på Millbrook high, enjoy!
7
