Hedvig i USA

Utbytesstudent i Raleigh, North Carolina USA 2012/2013

TANKAR

Kategori: I USA

Nu tänkte jag skriva om något som förhoppningsvis någon utbytesstudent kan känna igen sig i. Det som kretsar i alla våras huvuden är veckor/dagar/timmar tills det är dags att sätta sig på planet hem igen. Å ena sidan har månaderna sprungit förbi och det känns som att vi nyss kom hit. Å andra sidan är jag en helt annan person nu mot vad jag var i början av augusti förra året. Jag är så otroligt tacksam för allt jag har fått uppleva under det här året och skulle inte byta det mot något. Jag har vuxit något enormt som människa och jag har fått en helt ny uppskattning till allt. Men nu till det jag egentligen skulle skriva om, att jag är livrädd för att komma tillbaka till Sverige. Jag är livrädd för att allt ska ha förändrats och jag är livrädd för att inget ska ha förändrats. För mig sattes Västerås på paus när jag åkte därifrån. Jag vet att alla gator kommer vara detsamma, att mitt rum väntar på mig och att gränden fortfarande finns kvar men vad händer med alla människor? Kompisar som tar studenten och flyttar till exempel. Det känns som att jag ska åka på semester till mitt eget vardagsliv och jag har nog aldrig haft mer blandade känslor inför en semester. Exalterad så jag spricker vet jag att jag är. Problemet är att jag inte riktigt kan greppa att det här snart är slut. Jag borde väl börja bli ledsen, eller? Jag får bara mer ångest av att andra utbytesstudenter gråter och säger att de skulle vilja stanna föralltid medan jag känner att det är helt ok att åka hem. Betyder det att mitt år var mindre lyckat än deras? Jag väljer att inte tro på det, jag vill inte tro det. Jag har haft ett fantastiskt år men jag vill tro att jag har ett fantastiskt liv hemma också som kommer bli minst lika bra som detta. Kanske kraschlandar jag när det är några dagar kvar eller när jag har varit hemma i en månad. Just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag inte är ledsen idag. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag skulle vilja åka hem imorgon utan jag känner att den tiden jag har kvar är ganska lagom. Men sen, om fyra veckor, då vill jag hem utan att behöva må dåligt över att jag inte är ett vrak som gråtandes önskar att jag fick stanna lite till.

Kommentarer

  • Mormor säger:

    Kära , lilla Hedvig!
    Jag har läst dina inlägg så snart de har kommit och fast jag inte skrivit några kommentarer har jag uppskattat allt enormt.
    Men dagens inlägg är fantastiskt. Jag förstår precis hur du känner, och det är INTE ALLS fel. Tvärtom. Det är klokt och moget och med en självkännedom som många vuxna aldrig når fram till. Jag är så stolt över dig och fast övertygad att dina framtida år kommer att bli minst lika bra som de du har haft hittills. LYCKA TILL med livet!
    Dessutom måste jag kommentera ditt språk, som är så utsökt att en gammal svensklärare blir lyrisk.
    Kram från mormor och välkommen hem!

    2013-05-29 | 12:16:14
  • Mamma säger:

    Vet du hur jag känner mig? STOLT!!!! Fanstastiskt bra skrivet och otroligt insiktsfullt. Jag känner själv igen mig mycket i dina tankar när jag jämför med hur det känns att komma tillbaka till Västerås efter mina år i Stockholm.
    VÄLKOMMEN HEM

    2013-05-29 | 15:04:35
  • Berit Pettersson säger:

    Kära Hedvig!
    Du är så klok och mogen. Du är så språkbegåvad och nu har du två språk! Ta inte ut något i förväg lev och var lycklig här och nu. Önskar du så finns USA kvar och du kan resa tillbaka när det passar dig.
    Västerås väntar på dig!
    Kram från farmor o farfar

    2013-05-30 | 10:22:05
  • Mr Hemlig säger:

    Mycket bra skrivet, och bevisar bara det jag sa redan från börja att du är en bra ambassadör för Sverige.
    Det har varit kul att följa dig och din utveckling på bloggen :)
    Ha en bra sommar!
    Kram

    2013-05-31 | 21:18:29

Kommentera inlägget här: